Tänk om vi oftare kunde ge oss själva en high-five när vi gjort något bra. Att fånga upp det som pågår inombords, även det positiva. Att skapa utrymme för allt vi upplever, och att bara låta det få vara där. Att vistas i naturen hjälper oss att ge mer utrymme för att se allt som snurrar på. Inspireras till att komma ut i det fria, att skapa just det där viktiga utrymmet.
Låter du rädslan ta över – eller låter du den vara, i närvaro?
Fö en tid sedan började jag så smått åka skidor igen efter 15 års uppehåll. Som den skidåkare som alltid varit ganska rädd, som i så mycket annat i mitt liv. Och som i vanlig ordning har så lätt att fastna i prestationen. Precis som jag gjorde när jag började yoga. Som jag gjort i all träning tidigare. I, ja, det mesta i livet.
Att jag så gärna vill kunna åka skidor med sambon och bonusbarnen som drar på i full fart, och helst de brantaste backarna, när vi åker skidor matar prestationen ännu mer.
Och det gjorde jag till en början, åkte med dem. Eller snarare, efter dem. Men sen insåg jag att det inte var roligt. Att jag bara jagade tid för att inte de skulle behöva vänta in mig hela tiden. Att jag glömde allt vad teknik hette när de branta backarna snarare började handla om överlevnad. Att jag inte var närvarande i åkningen. Och vad är då vitsen att börja åka igen? Egentligen? Vart är yogan i min skidåkning? Vart är yogan som jag behöver få genomsyra hela mitt liv för att må bättre än jag tidigare gjort?
Mindfulness & närvaro i det vi gör – oavsett om det är yoga eller skidåkning
Så jag började åka lite själv. Och lite mer med en familjevän som var med. Hon åker långsammare än jag, nu är det istället jag som får vänta in henne i backen eller vid liften. Vilket hon tycker är jobbigt. Jag förstår henne så väl, så jag försöker förklara.
Istället för att jaga tid, FÅR jag tid, GER mig själv tid. Tid att åka långsammare och öva på tekniken. Ibland drar jag på i tempo. Ibland tar jag en brantare backe intill den hon vill åka. Ofta får jag vänta där nere.
MEN, det gör mig inget. För jag är på fjället, med vinden i ansiktet, och kanske även solen. Med sus i träden. Med frisk luft. Allt ackompanjerat av barns glada skratt och rop. Röda, friska kinder och njutande medmänniskor.
Jag är i mig själv. Med mig själv.
Där jag hämtar som mest energi.
I naturen.
Och jag njuter. Lever. Andas. Är.
Acceptera tankar & känslor med närvaro
Det är alltid lika fantastiskt att fånga upp sig själv, att inse att nu var jag visst på vift igen. Och sedan kunna hämta hem, hem i nuet. Som i allt annat i livet. Att återigen med ödmjukhet inför livet inse att just det, jag är ju bara människa. Och vi människor dras med. Men tänk vad fantastiskt att jag kunde bryta detta destruktiva mönster, oavsett dess omfattning. Att acceptera. Att det är. Att bara uppmärksamma att tankar och känslor är där. Hålla dem. Och se dem sakta mjukna i kanterna.
Och tänk, det kan vi göra med så mycket i livet. Och därmed få njuta ännu mer. Allra mest njuta av att bara vara, att få njuta av naturen, som är precis där vi hämtar hem extra mycket i oss själva.
"How we stay in the middle of indulging and repressing is by acknowledging whatever arises without judgment, letting the thoughts simply dissolve, and then go back to the openness of this very moment. That's what we're actually are doing in meditation. Up comes all these thoughts, but rather than squelch them or obsess with them, we acknowledge them and let them go. Then we come back to just being here. As Soyal Rinpoche puts it, we simply 'bring our mind back home'. After a while that's how we relate with hope and fear in our daily lives. Out of nowhere, we stop struggling and relax." – Pema Chödrön, When things fall apart – Heart advice for difficult times (Rekommenderas varmt!)
Lästips
